Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så kan jag lika gärna fortsätta, right?

Jag sticker inte under stolen med att jag är nervös så inni helvete över att bli opererad på mitt lokala sjukhus.

För har man som jag haft flera dåliga upplevelser/minnen  i form av operationer å kejsarsnitt and u name it på ett och samma sjukhus som dessutom inte varit så lyckade  så blir man tillslut  skeptiskt för vård där.

Speciellt nu när det är tal om en operation!!

Den kassa vården på avdelningen kan jag ta, men själva ingreppet där blir jag orolig.

Jag har funderat sedan jag fick beskedet igår hur jag ska lägga fram min oro på rätt sätt för att det inte ska misstolkas, för ut måste den.

Människorna som ska jobba med mig måste veta hur jag känner och vad jag har råkat ut för tidigare för att min oro finns där.

Missförstå mig rätt nu, klart jag vill opereras så att allt det onda försvinner så att jag får må bra igen MEN…

– Inte på det sjukhuset!!!

Jag minns när jag bestämde mig för att jag skulle göra min gastric bypass operation, jag var eld och lågor och bara gick och väntade på min operationstid.

Tills jag en dag fattade att jag antagligen skulle opereras  på mitt lokala sjukhus som vi inte nämner vid namn, då startades paniken.

Eftersom västra götalands regionen med Sahlgrenska i spetsen  inte höll vårdtiderna fick jag frågan om jag ville åka upp till Sophiahemmet i Stockholm och göra min operation.

En viss Dr Peter Loogna med team  skulle utföra kirurgin.

Jag googlade upp denna kirurg eftersom jag varit rädd för att någon klåpare som inte var färdig kirurg skulle öva på mig å det skulle gå åt helvete.

Ja, jag vet skräckscenario.. men har man som jag varit med om en del dåliga upplevelser inom vården så är det inga konstigheter.

Den här Dr Loogna visade sig vara med än kompetent och han visste vad han gjorde å jag körde på det.

På självaste operationsdagen blev schemat omkastat och jag skulle in först för herren som egentligen skulle in först hade försovit sig.

Nervositeten växte och när jag hoppat upp på operationsbordet kom kirurgen och klappade mig på axeln och frågade hur det var.

Det var ungefär så jag kände lugnet komma över mig och jag mindes varför jag låtit mig opereras på Sophiahemmet.

– Det här skulle bli så bra!!!!

Jag önskar innerligt att jag hade samma tilltro till mitt lokala sjukhus, men det har jag inte.

En sak är säker, när läkaren ringer och meddelar min operationstid så ska jag ta upp detta ämne  med henne.

Annonser