Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Minns den där känslan innan operationen när man bara gick och väntade och väntade på att den skulle bli av.

Jag minns hur jag lääängtade och räknade ner dagarna.

Dagar som gick otroligt sakta.

Hur man bygger upp en massa förväntningar, förväntningar som både slår in och som inte slår in.

Jag bestämde mig redan i julas och sen var jag tvärsäker på att operereras skulle jag oavsett om jag skulle stå för det själv eller om jag blev godkänd genom landstinget.

Vilket jag sen blev av landstinget och så fort jag fått ok så gick det mindre än två veckor tills jag låg där på operationsbordet på Sophiahemmet den där sommarmorgonen i juni.

Jag googlade visserligen sönder halva internet innan jag bestämde mig och läste alla bloggar jag hittade å allt, även  om en operations baksida.

Jag var aldrig i valet och kvalet om en operation  var det rätta för mig för jag visste ju direkt att det var det här jag ville och att det var rätt verktyg för mig och min hälsa.

Och det var det här som kom att ha en stor roll i min framtida hälsa då jag hade sjukt högt blodtryck som jag hade dragits med i några år.

Och trots alla mediciner jag åt så gick inte blodtrycket ner.

En vecka efter operationen slutade jag med alla blodtrycksmediciner, helt otroligt och jag fattar det knappt än idag.

Däremot var jag skrajj som faan för själva narkosen, men inte operationen i sig.

Jag funderade   en gång över om jag skulle skita i operationen och köra pulver, sen kom jag på alla mina tidigare viktminskningsförsök och att det slutar med att jag går upp det dubbla sen igen.

Efter den gången tänkte jag aldrig mer i den banan utan jag var fast besluten att en operation var det bästa verktyget för mig, oavsett vad min omgivning tyckte om det.

För som ni alla vet så har omgivningen en hel del att tycka till om så fort man nämner orden gastric bypass operation…

Idag är jag glad att jag sket i omgivningen och körde mitt race för jävlar vad bra jag mår i kroppen såhär 96 dagar senare 😀

Annonser