Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Började dagen vid 05 snåret eftersom jag skulle in och ta den där sista duschen med Descutan innan vi drog, efter det drog vi iväg mot sophiahemmet då receptionisten på hotellet sagt att bilköerna började runt 06.

Ni som bor i Stockholm fattar ju nu hur blåsta vi blivit av tjejen i repan.

Eftersom vi var svintidiga så satt vi nere i entrén och väntade på att klockan skulle bli lite innan 07 så vi kunde gå upp till avdelningen.

Jag minns att jag behövde göra nummer 2 och tyckte väll att det var bättre att jag gjorde det medans jag väntade på klockan,än att jag skulle göra det på avdelningen medans alla väntade på mig.

Tyckte det var äckligt att använda den allmänna toan på entreplan nu när jag var nyduschad å allt.

Jahopp tänkte jag, då drar vi på oss lite baciller då rå..

Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag faktiskt var/är nervös över hur nummer 2 kommer fungera efteråt, man vet ju inte riktigt hur systemet och konstruktionen kommer att fungera efter en sådan operation.

Tillbaka till operationsmorgonen, kl 06,40 tog vi hissen upp till 3 e våningen i hus O på Sophiahemmet.

Satte oss på en bänk utanför och vi satt inte alls länge förrän en urgullig sköterska som precis började jobba tog med oss in på avdelningen.

20130606-133913.jpgSen gick det snabbt.

Fick reda på att mannen som skulle opats först hade försovit sig, så jag skulle opas först.

Många tankar gick igenom mitt huvud och jag fattade väll egentligen inte vad som var på väg att hända.

Jag fick ett rum på två röda, och innan jag visste ordet av hade jag en massa människor runt mig.

Ett rum som jag bara skulle ha mina saker i tills dess att jag skulle tillbaka till avd igen.

Skönt tänkte jag eftersom det var ett 2 sängs rum och jag hade glömt ta med öronproppar.

Venflon sattes, blodprov togs,blodtrycket kollades, mediciner svaldes, jag vägdes och jag fick ta på mig dom där schyssta kläderna som hör en operation till.

Ett stycke skitstora mormorstrosor som btw åkte ner på halva röven varje gång jag skulle upp å kissa nere på uppvaket, ett nattlinne med öppen rygg, samt knälånga vita strumpor.

Sen vart det var det pang på rödbetan och jag skulle rullas ner till operation,jag minns att klockan ännu inte hade slagit 07,00.

För 07,00 skulle jag ju egentligen infinna mig på avdelningen och nu låg jag i hissen på väg ner till operation, fortfarande hade jag inte fattat vad som var på g att hända.

Mannen fick följa med ut till hissen sen var det tack å hej för hans del och jag åkte ner till operation med två urgulliga sköterskor.

Jag hade lipen i halsen och fällde en tår innan hissdörrarna stängdes bakom mig.

När jag kom ner till operation fick jag vänta i ett stort rum med en massa skynken, näsan som på uppvaket fast ändå inte.

Jag vet inte vad man kallar det men här ligger alla som ska opas av olika anledningar och väntar på att det ska bli deras tur.

All den nervositet som jag känt innan var som bortblåst vid det här laget och jag kände ett inte lugn.

Jag trodde inte längre att jag skulle dö och insåg att jag nog kanske fått en del lugnande i dem pillerburkarna jag blev tilldelad på avdelningen.

Nere på det här innan operations rummet hade jag skitont i handen där venflonen satt och det gjorde bara mer och mer ont, och jag fattade att det måste ha blivit ngt galet när killen satte den på morgonen.

Jag hade all fokus på den här venflonen och den bekymrade mig en hel del , sa till en sköterska som kom och satte in mitt prinsesshår i en grön snygg mössa( för det var så hon kallade mitt hår) och gav mig ett varmt täcke.

Jag frågade om vi inte kunde sätta en ny venflon när jag somnat och hon sa att vi var tvungna att åka in till op direkt och att jag skulle få träffa narkosläkaren där inne istället för nu vart det bråttom a la bama!

Jag rullades in genom en dörr för att sedan komma till ännu en dörr.

En dörr som ledde in till själva operatonsrummet, det var ungefär då jag kände hur skakis jag blev i hela kroppen.

Jag såg ju självklart ett nöd aggregat av något slag i det där rummet och fick för mig att strömmen skulle gå mitt under operationen så jag skulle dö.

Efter en stund hade jag släppt det där och kom på annat.

Jag kunde inte fatta vad som skulle hända.

Att det jag längtat efter så länge äntligen skulle ske.

Jag var tvungen att sätta mig ner på sängen och ta några djupa andetag, förstå att det var på riktigt.

Nu skulle det alltså ske.

Sen vart allt lugnt igen.

Sköterskan som försvann för en minut för att säga att jag var där , kom tillbaka blixtsnabbt och förklarade att jag skulle gå dom sista stegen fram till operationsbordet och hoppa upp på det själv.

Jag fattade ingenting men gjorde ändå som hon sa.

Väl där minns jag att jag pratade om det här venflonet som skulle bytas och som oroade mig så enormt och det skulle fixas på en gång.

Narkosläkaren som var kvinna började prata om tidigare operationer med mig och hur jag reagerat på uppvaket, allt detta medans sköterska nummer 2 satte en ny venflon.

Jag berättade att jag var orolig för att inte vakna mer och att jag kunde vara stökig på uppvaket och började oroa mig för det.

Det är ungefär här som min kirurg kommer in, världens bästa Peter Loogna.

Han hälsade, klappade mig på axeln och efter det kände jag mig så otroligt lugn.

Det var så jag mindes varför jag hade tackat jag till att opas på sophiahemmet istället för i västra götaland.

Min kirurg var ju världsbäst på det här och jag minns hur lugn och trygg jag kände mig efter det enskilda samtalet för mindre än en vecka sen.

Sen var det dags för törnrosa att sova, masken sattes över munnen och näsan och jag minns att hela rummet snurrade och sedan blev jag varm i hela kroppen.

Har ett svagt minne av att narkoskvinnan sa till mig att tänka på något positivt för det man tänker på i ögonblicket man somnar där vaknar man sen.

Hjärnan lixom passar allt.

Jag han inte fundera på något positivt innan jag slocknade….

Vaknade upp på uppvaket och kunde inte fatta att allt var gjort, att min ommöblering inom mig var klar.

Lyfte på skjortan och såg några små vita plåster på magen.

Jag kände smärta och fick smärtstillande.

Allt var snurrigt och jag försökte flera gånger att fokusera på vart jag var.

Gav upp och somnade om.

Vaknade varje gång blodtrycksmätaren pumpades upp och somnade om igen.

Syrgasen som jag hade i näsan kliade och jag försökte flera gånger ta bort den.

Minns att jag tyckte att han som hade hand om mig var så himla lugn, han förklarade att jag var tvungen att ha den och satte på den alla gånger jag rev av den.

Ett lugn som jag sett i all personal jag träffat på sophiahemmet visserligen, men det var något med den här rösten som guidade mig igenom mitt vakna och icke vakna tillstånd.

Timmarna gick och jag hade mer och mer ont och fick mer smärtstillande, jag somnade om.

Det var ett himla tjat om att kissa och så fort jag vaknade till så var rösten där och ville att jag skulle upp.

Jag försökte ett par gånger och eftersom jag inte kunde gå helt själv fick jag luta mig emot en gåstol av ngt slag.

Jag minns att mina ybersexiga trosor hasade ner och satt på halva röven, men jag vinglade på mot toan som om det regnade.

Vid den här tiden var det ganska lugnt på uppvaket och det var jag och mannen bakom mitt skynke som låg där.

Efter en 3-4 timmar när jag varit på uppvaket och försökt kissa flera gånger bestämde man att jag fick åka upp till avdelningen även fast jag fått massor med smärtstillande.

I mitt rum satt mannen och väntade och jag har nog aldrig blivit gladare över att se han.

Nu skulle det drickas, å blåsas i andningssaken,ta mediciner och kissas.

Men jag var för trött efter alla mediciner jag fått så jag sov mest hela av den dagen.

20130606-134043.jpg

Dagen efter träffade jag mannen som hade försovit sig och jag tackade han för det 🙂

Annonser