Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Först nu har poletten ramlat ner och jag börjar inse att det kommer att bli verklighet av operationen.

En operation som innebär en nystart för mig och min nya mage.

Och framförallt, en livslång förändring.

Jag har alltid varit helt övertygad om att det här är rätt verktyg för mig, för det är så jag ser på det.

Som ett verktyg.

Många i min omgivning tycker att detta är en quick fix  för att gå ner i vikt och ren lathet att man inte går ner för egen maskin.

Till er vill jag bara säga att alla kan inte gå ner i vikt för egen maskin, även om jag skulle gå ner 10 kg så skullle jag gå upp det dubbla sen.

Det ska bli så förbannat skönt att slippa ur tjockiskroppen en gång för alla.

En kropp som jag är helt färdig med.

20130131-184456

Nu har jag kommit till det stadiet då jag har börjat oroa mig för det här med narkosen.

Inte för att jag är orolig att sövas utan mer för att jag är orolig för att vakna upp ur den eftersom jag blir så stökig.

Eller tänk om jag inte vaknar upp?

Jädrans, den tanken har inte slagit mig innan…

Efter det att jag gick in i väggen så hände något med mig, jag blev mer och mer känslig.

Små saker som man ibland kan uppfatta som skitsaker kan jag gå och grubbla och oroa mig för tills jag får det löst.

Lika så nu med narkosen….

Fatta vad jag kommer att ha en miljard frågor att ställa när jag ska upp till Sophiahemmet!

Annonser