Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pallrade mig iväg till världens bästa sköterska på min vc för att kolla blodtrycket, något som jag gör med jämna mellanrum.

Pratade lite med min och sonens doktor som hjälpte sonen på jouren igår kväll om hur natten varit osv.

Härligt när man kan ha den relationen med sin doktor att man lixom kan byta ett par ord i förbifarten utan att boka in en tid.

Jag minns i början när jag gick till precis samma läkare och jag tyckte att han inte fattade något som inte kunde se vad som var fel med mig.

Tills den dagen då allt skulle ändras…

Dagen då jag var tvungen att öppna upp mig och berätta om hur jag mådde, som om en kran öppnade sig och allt jag någonsin burit inom mig kom ut.

Allt från den smutsiga vårdnadstvist jag varit i under så många år, sonens dramatiska förlossning bla.

Allt som jag burit inom mig under alla år och som jag aldrig låtit någon i hela världen få mig att öppna mig om.

För mig har det aldrig funnits på kartan att man pratar om jobbiga saker.

Jag har alltid vari den som skjutit det under mattan och bitit ihop för att sedan gömma undan allt inom mig i tron om att det en dag ska försvinna.

Vad jag inte visste då var att en dag  skulle allt detta komma ikapp mig.

Jag minns ” den där” kvällen då allt kom ikapp mig och tårarna aldrig slutade rinna.

Alla tankar som for igenom mitt huvud och alla känslor som jag inte visste vart jag skulle göra av.

Det var morgonen efter som jag delade med mig av mitt allra heligaste, alla dom sakerna som jag skyfflat undan under så många år.

Allt det här till den läkaren som jag kände så negativt för.

Vad jag inte visste då var att detta skulle vara början på en helt otroligt bra läkarkontakt.

Idag inser jag vad jag har gått igenom och vilket jobb läkaren faktiskt har lagt ner på mig.

Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat men jag bara drogs med så det jag egentligen tänkte skriva om kommer senare 😉

 

Annonser