I går öppnade jag upp mig för svärmor och berättade om mina planer om gbp, för om allt klaffar så kommer människorna som står mig nära ändå att märka att jag går ner i vikt.

Och förr eller senare så kommer dom ju att fråga så jag kände att jag kan likagärna berätta mina planer.

Jag berättade om hur läkaren räckt ut en hjälpande hand och föreslagit operationen och att min remiss nu var godkänd.

Hur jag själv först var livrädd inför blotta tanken av att någon skulle in och karva i mig, att någon skulle pussla med min mage likt ett pussel.

Hur jag sakta men säkert kom på andra tankar , och funderade på vilket som var viktigast för mig.

Att vara tjock och må dåligt eller att faktiskt väga mindre och iom det slippa många av medicinerna jag äter.

För mig har det hela tiden varit en självklarhet att göra operationen just för min hälsas skull.

Inte för någon annans syn på mig och min kropp.

Utan för att JAG ska må bra.

Eller för den ”enkla” vägen att gå ner i vikt som så många kallar det.

Jag kan förstå att det sticker i ögonen på många att en del kan göra operationer och på så sätt gå ner i vikt medans andra sliter på gymmet och med lchf mm.

Allt är inte guld och gröna skogar iom en gbp, verkligen inte.

Det krävs en hel del av dig som opererad och det kommer att bli en omställning från allt man tidigare varit van vid.

En chans att börja om på nytt igen.

Jag är inte längre rädd för komplikationer i samband med gbp, skulle det uppstå något så får jag helt enkelt ta ställning till det då.

Allt går att lösa.

Svärmor och svägerskan gled in på det ämnet igår nämligen och jag kände bara att jag orkar inte argumentera mer, jag har ändå  bestämt mig.

Jag förstår mannens oro  men jag tror att om han läser på lite så kommer han att lugna ner sig lite.

Mannen har lovat att följa med på gruppmötet på sahlgrenska sen när det sker iallafall och om han inte har taggat ner tills dess kanske han gör det då 😀

 

Annonser