Etiketter

, , , ,

Tänk vad livet inte alls blev som man tänkt.

Jag skulle ju bli tävlingsryttare  och leva på landet med mina hästar.

Idag lever jag inte på landet utan i ett radhus och utan hästar.

Inte en endaste hov har jag hört galoppera på så många år, än mindre har jag suttit upp på en häst sedan jag blev gravid och det är idag 10  år sedan.

Jag kan inte annat än att medge att det suger i ridtarmen något så fruktansvärt.

Jag började rida som 6 åring och redan som 7 åring intog jag min första täving på ridskoleponnyn Pelle.

Som 12 åring fick  jag lära mig att ta hand om en egen ponny och sen rullade det på.

När d ponny tiden var över så gick jag över till häst och red in en häst som kom att stanna hos mig länge.

Ibland undrar jag vad som hade hänt  om jag hade stannat kvar i Göteborg på den tiden då jag jobbade som beriddare i ett tävlingsstall.

Jag hade alla förutsättningar för att lyckas, att bli någonting, en dröm kunde bli sann.

För mig blev min hemlängtan olidlig och jag valde istället att åka hem.

Jag hade med mig en egen häst som jag tränade efter arbetstid så det var långa dagar ändå var saknaden av min familj större än jag någonsin kunde anat.

Jag bestämde mig tillslut för att flytta hem igen.

Den tid  kommer jag aldrig att glömma, den gav mig minnen som jag inte tror att vem som helst  får uppleva.

Att komma in på Scandinavium och sitta på hästryggen var så  mäktigt.

En dag, eller sen när jag blir smal igen så ska jag ta upp ridandet.

För är det något jag saknar så är det adrenalinet som pumpar i kroppen efter man har hoppat riktigt riktigt höga hinder 😀

Glöm förresten inte att klicka på den blå ikonen till höger och följ mig via blogglovin 😉

Annonser